Andra Jazz är mitt andra paradis. Rönnells Antikvariat var mitt första. Efter att ha arbetat i över trettio år med att hålla antikvariatet sjunkande gick jag våren 2020 in i väggen och blev tvungen att söka mig bort från moderskeppet. Det blev början på min andra jazzperiod, den första var i ungdomen. Utan förvarning fick jag en helt analog skivspelare av min familj när jag fyllde 62 år. En modell som kräver extra förstärkning av pickup signalen. I en TV-shop i Sundbyberg köpte jag en kompatibel förstärkare av en förvånad farbror, och tro det eller ej, i soprummet bakom Rönnells hittade jag kort därefter ett par perfekta Dali högtalare. Jag tog det som ett tecken att jag var på rätt spår. Om jag bara inte hade gjort mig av med alla mina vinylskivor för att ersätta dem med cd-skivor. Men jag hade några vinylskivor kvar med Genesis, Go-Betweens, Captain Beefheart som jag spisade med god aptit trots min utmattning, jag hade även sparat ett gäng vinyler med John Coltrane som varit min idol i ungdomen och som jag fortfarande gillade, men det var framför allt en skiva som jag märkte hade en läkande kraft; Miles Davis The Birth of The Cool som jag köpt en sommar på Kringlans varuhus i Södertälje då jag gradade oljehål i vevaxlar på Saab-Scania.
‍
Skivan med den lilafärgade etiketten snurrade allt oftare på min skivtallrik och jag blev mer och mer nyfiken på musikerna som nämndes på konvolutet: Gerry Mulligan, Paul Desmond, George Wallington... Eftersom jag inte handlat en vinylskiva sedan tidigt 80-tal, hade jag dålig koll på skivaffärerna i Stockholm, men jag visste att jag på promenadavstånd hade Hot Records på Råsundavägen i Solna. Där köpte jag mina första skivor med Cool Jazz. När jag röntgade hjärnan den sommaren fick jag beröm för bilderna av min läkare, som inte visste att jag under hela proceduren i magnetkameran haft Gerry Mulligans och Chet Bakers version av “Moonlight in Vermont” i huvudet. Det blev fler skivor i samma anda, och besök i fler butiker, men jag märkte också att jag allt oftare bläddrade igenom samma skivor när jag kom till jazzavdelningen, att endast ett fåtal titlar hade tillkommit sedan mitt förra besök. Istället kom jag ofta hem med lövtunna återutgivningar av Tom Verlaine och XTC, skivor jag redan en gång hade gjort mig av med. Om det inte hade varit för Bromma Records pop-up utförsäljning i Solna skivbörs (vägg i vägg med Hot Records) skulle nog mitt nya jazzintresse svalnat. Men just denna höst hade Brommabröderna köpt in ett större parti jazz. Efter att ha sorterat ut de hippa plattorna med Miles, Coltrane; rariteter på Blue Note, Prestige osv. hade man kvar en mängd storbands- och “glad”jazz från 50-talet som skulle kosta mer att lagra än att realisera i den årliga utförsäljningen. En av många lyckliga omständigheter som så småningom gjorde mig bosatt på Andra Jazz var alltså alla de kassar med vinylskivor jag hittade i kartongerna under utförsäljningen, som inte bara var storbandsjazz utan även arrangerad västkustjazz med mindre kombon ledda av Warne Marsh, Richie Kamuca, Jimmie Rowles, Shelly Manne, Red Norvo. När jag entusiastiskt berättade om mina fynd för min kollega på Rönnells, jazzmusikern Magnus Granberg, avslutade han varje samtal med att jag borde besöka Andra Jazz.
‍
Av någon anledning dröjde mitt första besök. Kanske kände jag på mig att det inte skulle finnas någon återvändo när jag väl satt min fot i de begagnade jazzskivornas Mecka. Om det nu var möjligt få in en fot, för dörren såg ut att vara reglad med ett kraftigt hänglås, som dock häktats av. Inifrån butiken, som mycket riktigt låg i backen på den något obskyra adressen Rödabergsgatan 9, lyste det svagt bakom de gallerförsedda fönstren och enligt hemsidan var butiken öppen. I min dagbok läser jag att det var lördag den 13 april 2022. Jag klev uppför några trappsteg, in i halvmörkret där Charlie Parker, uppbackad av stråkar, spelade “April in Paris" och en förvånad röst utbrast: “Pekka på Rönnells!". Det var inte Sankte Per utan innehavaren Sven Dollings unga vikarie Viktor Engström som hukande, med håret i svängning, kom fram efter att ha kopplat in förlängningssladden som tänder upp de inre regionerna i butiken. Jag såg mig omkring och konstaterade att jag inte behövde fråga efter jazzavdelningen. Jag var redan inne i vad som framstod som ett myllrande paradisiskt korallrev jämfört med de utfiskade grund jag besökt tidigare.  De närmare hundratusen skivorna, merparten jazz från olika tidsåldrar, var insorterade i hyllor som reste sig från golv till tak och bildade labyrintiska korridorer. Varje hyllsektion hade i midjehöjd bläddringsbara fack, där skivorna var alfabetiskt ordnade. Därifrån kunde man, genom att böja sig, även se över till andra sidan. Men vad var det för skivor som fanns i de tre hyllplanen ovanför, och vad var det för skatter som dolde sig i de två undre hyllplanen och i papperskassarna som stod på golvet? Pupillerna for som jojon bakom mina progressiva glasögon som åkte ner i skjortfickan. Hur ska jag ta mig igenom allt detta, tänkte jag. Och fortfarande idag, efter att ha tillbringat i snitt tre timmar i veckan åt att utforska sortimentet, finns det hyllor och skrymslen som jag inte har gått igenom. Under tiden som jag betat av hyllor och belamrade prång, trålat bland tiotummare, har innehållet i de sektioner jag redan hunnit gå igenom delvis bytts ut ... I dagboken ser jag att Charlie Parker-plattan som den vänlige Viktor rullat ut som en röd matta, när jag anlänt, blev mitt första skivköp, tillsammans med Lennie Niehaus, Vol.5: The Sextet, med ägarstämpeln "olaf van der beek” och en Lee Konitz platta med arrangemang av Jimmy Giuffre. Därefter har inköpen blivit så många och omfattande att jag inte törs räkna eftersom min fru förmodligen kommer att läsa det här.
‍
Våren 2022 kämpade jag fortfarande för att komma tillbaka från min sjukskrivning och återuppta min heltidstjänst på Rönnells Antikvariat. Jag minns att Sven Dolling, som var på plats vid mitt andra besök, var väldigt intresserad av mitt arbete med Rönnells utåtriktade aktiviteter, till exempel Klaus Dinger/NEU!-utställningen jag planerat in i antikvariatet efter sommaren, även vår merch- och förlagsverksamhet tycktes imponera på honom. Jag kände till hans bakgrund på fanzinet Jörvars Gosskör, som reklamare och att han övertagit Andra Jazz efter grundaren Harald Hults bortgång. När jag frågade om det fanns en fyndlåda och om han hade något med Benny Carter höjdes hans ögonbryn. Han hade nog väntat sig att jag skulle fråga efter något hippare. På Rönnells hade jag ju skapat en scen för unga improvisationsmusiker och arrangerat konserter med Sagor & Swing och Moondog. Nä, någon fyndlåda hade han inte hunnit ta ställning till, men en sällsynt knastrig originalutgåva av The Soul of Ben Webster kunde jag få för tjugofem kronor. Skivan har jag fortfarande uppe på min vägg. Benny Carter hade en egen sektion på swing-avdelningen. Där hittade jag en inspelning med stråkar Alone Together, och en Barney Kessel som rymdes i min budget. När jag betalat och stoppat ner skivorna i gympapåsen, kom Sven på att han bakom disken hade en samlingsvolym med Benny Carter, Charlie Parker, Johnny Hodges och Willie Smith, Alto Sax utgiven på Norgran Records med ett fantastiskt omslag av David Stone Martin. Jag stannade till och måste ha fått något hundlikt vädjande i blicken som fick honom att smälta. - “Äh, du kan ta med den också", sa han. Jag tackade och lovade att jag skulle ta med ett signerat exemplar av min egen bok Håll skeppet sjunkande! nästa gång. Väl hemma tog jag direkt fram skivan jag fått, noterade att även den var stämplad “olaf van der beek”, satte på första spåret “A Foggy Day” och kände att jag var på god väg att bli Benny Carters hängivnaste beundrare i nutid. Jag har det färgsprakande omslaget till Alto Sax bredvid mig i skrivande stund och tänker på alla de David Stone Martin-omslag författaren Haruki Murakami gick miste om vid sitt besök på Andra Jazz nyligen. Ibland misstänker jag att jag rubbat ekobalansen genom mitt "storfiske", men till min glädje har jag under mina grundliga utgrävningar upptäckt att det ofta finns flera exemplar av samma titel på olika platser i butiken.
‍
I Netflix-dokumentären Bläckfisken och jag prövar en utbränd filmare på att dyka utanför Sydafrikas kust för att läka och få återhämtning. Han börjar dyka allt oftare i en och samma kelpskog och blir snart kompis med en nyfiken bläckfisk. När jag i fantasin sätter glasögon på denna bläckfisk ser jag plötsligt Sven Dolling. Själv behöver jag bara ta på mig mitt gaffa-lagade regnställ, för att träda in i rollen som den uppdykande antikvariatsbokhandlare med utmattningsproblematik. Symtom som nästan helt försvinner när jag letar efter bortglömda pärlor i 50-tals-jazzen, eller lyssnar på fynden hemma i mitt rum dagarna i ända. Vid frukosten fuskar jag lite genom att spela Mozart från cd på så låg volym att högtalarmembranen fortfarande tror att det är jazz. Uppiggad av kaffet tar jag fram dagboken och lägger Gil Mellés Patterns in Jazz (Blue Note) på skivtallriken för att få inspiration. Under morgongymnastiken skruvar jag upp tempot med Artie Shaw And His Gramercy Fives “Sunny Side Up”. Därefter fortsätter skivspelaren att spinna i bakgrunden medan jag arbetar deltid vid datorn i köket med evenemangsverksamheten på Rönnells. Jag hinner aldrig stelna till på köksstolen; när Stan Getz-plattan nått vägs ände går jag och vänder sida eller sätter på en ny skiva med Bobby Jaspar eller Lucky Thompson. När jag spelar tiotummare blir intervallerna kortare. Jag brukar ofta hitta teman; det kan börja med att jag lägger på min favorit 10” Jimmy Raney Plays*, sen kör jag vidare med gitarrister som Tal Farlow, Sal Salvador och Joe Puma. Även Chuck Wayne får vara med innan det är dags för eftermiddagskaffet med Zoot Sims och Jutta Hipp. Till kvällsteet brukar jag spela Ben Websters “My Funny Valentine” från min Norgran Records utgåva av Music for Loving, med omslag av David Stone Martin (stackars Murakami) och, hör och häpna, utan “olaf van der Beek"-stämpeln.  Att jag har för vana att pussa konvoluten på mina favoritskivor har jag redan berättat för Sven. Dock med viss försiktighet då originalutgåvorna från femtiotalet har varit med om både det ena och det andra. Jag har ett underbart liv med andra ord. På sistone har jag börjat misstänka att jag omedvetet framkallar mina utmattningssymtom för att kunna fortsätta utforska och trampa upp egna stigar inom 50-talsjazzen. Det hade jag aldrig kunnat göra utan Andra Jazz, där Harald Hults ande lever vidare, tack vare Sven Dolling.